|
Utdrag 1
När Signe fick missfall hade det blivit för mycket för henne. Hon orkade inte med allt riktigt längre. Hennes annars så starka psyke började svika henne. Hon glömde saker och ting. Ryckte på axlarna åt en bränd omelett eller så kunde hon bara stå och titta på när ett glas fallit i golvet. Hade allt varit som förr så hade hon slängt sig efter det och som så ofta hunnit med att fånga upp det. Det fanns ingen som hade räddat så många saker i ett kök som Signe. Hon var alltid rapp och snabb i vändningarna när det väl gällde. Nu hade hon tappat gnistan och brydde sig inte om någonting längre, tyckte alla.
Doktorn kom ut från sovrummet och Arvid flög över honom med frågor.
-Vad fattas henne? Hur mår hon? Är hon på bättringsväg? Kan hon komma upp snart? Är hon svårt sjuk?
-Hysch! Om jag får tillfälle att prata så ska jag förklara Signes diagnos, muttrade doktorn och tittade stött på Arvid.
-Ursäkta mig, doktorn. Jag är bara så orolig för henne, sa Arvid tyst och tittade ner på sina tår.
-Signe har en förkylning som snart går över. Värre är det inte.
-Men hon har varit så orkeslös den sista tiden, sa Arvid.
-Det är något helt annat faktiskt. Hon är deprimerad och det är förmodligen det som gör att hon är så trött och orkeslös. Hon bryr sig inte om saker och ting sedan hon fick det där missfallet, sa doktorn och tog på sig överrocken för att gå.
-Men, blir hon inte frisk snart? undrade Arvid.
-Jodå. Signe är och förblir en stark kvinna, men hon behöver tid på sig att läka efter missfallet, sa doktorn och tog Arvids hand, nickade adjö och gick sedan därifrån.
-Ja, men det är ju flera månader sedan hon fick det? ropade Arvid efter honom.
-Kvinnor tar tid på sig med vissa ting, sa doktorn innan han hoppade upp i sin vagn, smällde med tömmarna över den välryktade svarta vallackens länd och åkte därifrån som om allt nu var ur världen.
Arvid stod kvar och tittade förvånat efter vagnen som rullade nedför den grusade slänten och försvann runt kröken. Han förstod inte riktigt vad doktorn hade menat med att kvinnor tar tid på sig. Vad hade det med hans Signe att göra? Hon som var en sådan stark kvinna och för den delen så hade hon redan fyra barn. Att hon vill ha en flicka till kan väl inte göra henne ledsen i flera månader? Hon har ju för den delen redan Ellen? Arvids funderingar fick honom inte att förstå så mycket mer. Han gick in igen och upp till sin hustru i sovrummet.
Signe låg och tittade ut genom fönstret när Arvid kom in. Hon vände sig inte om för att se vem det var. Hon visste hur det lät på brädgolvet när han gick. Arvids steg kunde hon känna igen när som helst. Hans sätt att öppna dörren med bara en arm och tofflornas släpande ljud mot tröskeln avslöjade honom. Hon tittade ut över himlen som var molnig denna dag och kom fram till att det var en alldeles utmärkt dag att ligga kvar i sängen på. Hon rörde inte en muskel när Arvid satte sig på sängkanten och suckade högt.
-Vad är det Signe? Du kan väl berätta för mig vad du tänker på, sa Arvid.
-Jag är bara sjuk, muttrade Signe och fortsatte att stirra ut genom fönstret.
-Ja, det är du. Sjuk av att ha förlorat din flicka, sa Arvid och höll andan då han visste att han var på ett farligt område.
-Vad fan vet du om det? Hon var väl för den delen din också? väste Signe och svängde runt i sängen.
Hon stirrade stint på honom och kunde i sin plötsliga ilska inte begripa varför hon gift sig med socknens största idiot.
-Du begriper ingenting, snäste hon och slängde sig ner på kudden med tårar i ögonen.
Utdrag 2
Arvid tittade på Kal som satt på marken med smärtor som vr nästan outhärdliga. Han satt framåtlutad och ojade sig tyst
-Vad var det bra för? Idiot! Hoppa nu upp igen och håll tyst, muttrade Arvid och fick upp Kal på benen.
Den här gången var det inte lika lätt att få upp Kal för han hade inga krafter kvar. Efter tre försök fick Arvid upp Kal halvvägs över hästryggen och då hade Kal redan förlorat medvetandet. Arvid insåg att tiden var knapp nu. Han hade bråttom det visste han, men inte så bråttom att de aldrig skulle komma fram. Isen såg tjock och fin ut, men även om det varit råkallt hade termometern inte visat mer än minus tre de senaste nätterna. Det gjorde att isen inte längre var lika tjock överallt. Det kunde finnas sprickor och kringdrivande isflak vid bäckens mynning. Arvid kunde sin Ringsjö utan och innan och visste att den skulle klara dem alla tre, om de bara tog det försiktigt.
Arvid visste att Kal hade rätt i att hästens tyngd var för mycket för sjön just nu, men Arvid hade inget val tyckte han. Tvingades de rida runt sjön skulle Kal vara död innan de kom fram. Arvid bad till Gud medan han tog steg för steg ut på sjön. Luther gick försiktigt bakom honom som om han förstod. Varje hov verkade veta var den skulle sättas ner och Luther började bli mindre spänd, eftersom Arvid med sin stabila och lugna röst gick och mumlade hela tiden. Det märkliga ekipaget fortsatte ut över sjön med en mycket sprickfärdig och knirrande is bakom sig. För varje steg de tog krackelerade isen bakom dem. Det var som om den spände sina allra yttersta dimensioner för att i ett oförberett tillfälle få smälla som en champagnekork. Arvid såg den snötäckta stranden framför sig och de fortsatte försiktigt steg för steg, vilket tog tid och evighet tyckte han. Fyra meter från land knirrade det till i isen under dem, istället för bakom. När Arvid vände sig om såg han den spända isen slå upp bakom dem.
Den ljudliga och öronbedövande smällen, när isen slog upp ovanför vattenytan, fick hela sjön att sjunga ut sin vrede över att bli störd i sin vintersömn. Isen delade sig från mitten av sjön precis där de gått och sprack som en löpeld ända tills den kom upp bakom Luther. Först där stoppade sprickan och Arvid som stannat upp i ren fasa pustade ut. För att i nästa ögonblick hoppa till i chock över den dova smäll som hördes när en vak öppnade sig under hästens bakben. Arvid såg paniken i hästens ögon då den sjönk ner med hasorna i det kalla vattnet. Arvid tog de få stegen som var kvar till land och drog det hårdaste han kunde i tömmarna. Luthers framhovar var kvar på den vacklande isen framför honom. Hästen försökte hiva sig framåt, men det fick honom bara att pressa sönder isen framför sig. Det var då som Kal började glida av. Han gled tyst ner i det kalla vattnet och försvann under hästen.
-Nej! Det var inte så här det skulle bli, skrek Arvid.
|
